På mitt besök på apoteket idag fastnade jag framför hyllan med hudkrämer i jakt på en ny ögonkräm. Istället för att ta den vanliga krämen som enbart är kylande och återfuktande så dök andra tankar upp i huvudet.. De där begynnand solstrålarna runt ögonen när jag ler, de borde motverkas..nu. Kanske borde jag göra som jag blev rekommenderad, köp en kräm! Helt plötsligt spelade det inte någon roll att jag snart är 32 men att mitt ansikte misstas jämt för att vara 10 år yngre. Helt plötsligt stod jag där med anti-rynk krämen i handen med och tanken att det är nu det händer. Det går utför..

Väl hemma framför spegeln stannade jag medan handen med burken var på väg in i skåpet. Lutade mig närmare spegeln. Varför köpte jag just denna? Förutom att den är fri från parabener? Tittade mig närmare i spegeln. Ler så stort och fånigt som det går för att studera "solstrålarna" närmare. Bara leendet blir skrattretande. Varför i helsike nojjar jag över detta? Ångrar slantarna som jag lade på krämen och rycker på axlarna. Jag lär tacka mig själv när jag är 70år och mindre rynkig..

Känner mig arg. Ja, kanske till och med bitter. 

Mitt CV är långt, mina utbildningar mer än en. Ändå kämpar jag med armbågar och naglar för allt jag ska klara.

Jag blir arg, vad de tror om mitt jobb; ja det är ju så lätt. Inget att sträva efter där inte. Det är så mycket som ni inte ser. Tror ni att ett helt företag går runt på att receptionisten endast säger; hej och välkommen, check in och ut!?

Är så trött på er statuskåthet. Den smittar av sig på mig. Om och om igen får jag ställa mig i bubblan, duscha av alla andras åsikter, statussträvanden för att återigen kunna se MIG. Enbart mig. Vad jag själv önskar och vill utan att snegla på någon annan.

Denna situation känns ohållbar varje dag. Varje dag känns det som att det kommer aldrig bli bättre än så här. Precis så här. Förbli nöjd. 

Inte ens där trivs jag längre. Uppnår inte tillräckligt, men inte enligt mig. Med en piska mot ryggen, viskar giftiga kommentarer i örat. Kräver mer kräver bättre du är inte där.

I mitt huvud kryper jag ned under täcket för en liten stund till. Drömmer om det jag menar att jag skulle uppnått nu.

Sömnlös. Vet att jag borde krypa ned i sängen så fort som bara möjligt men JAG vet också att jag inte kommer att somna där ännu. Jag drar täcket över mig där jag ligger i soffan. Den röda soffan. Så många gånger jag har sovit på den. Så många gånger när jag har tyckt att sängen känts för tom och stor, hur liten den än har varit eller ensamheten har gjort sig alltför stark. Så många nätter jag har spenderat på denna soffa sedan den inköptes det där året då alla valen var de felaktiga. Vissa minnen vill jag inte ens dra upp till ytan. Andra kan jag omfamna med värme. Men just denna natt vill jag bara kunna sova.

Stressen har tagit mig i ett grepp som jag inte kommer ur. Jag räknar timmarna tills jag återigen ska gå upp. Jag vill inte gå upp. Jag vill bara sova.  

Hunden som har krypit upp vid mina fötter ger mig en viss tröst. Knäna har jag dragit upp närmast till bröstkorgen för att ge honom plats, där jämte mig. Min fina vovve.

Men till slut ger jag upp. Jag kommer inte sova bättre här än i sängen. Till och med han ger upp och överger mig för kökets lugna vrå. Jag kryper ned, men natten fortsätter att väcka mig varannan timme till klockan skriker att jobbet kallar och jag istället räknar timmarna till det att jag får försöka igen.

Efter ett antal år fick jag nog av min gamla blogg. Den andades för mycket ångest och för mycket gamla öppna sår som låg där och påminde mig om den jag var då, därför stängde jag ned den helt och skapade en ny blogg.Så mina vänner, nu är den tillbaka igen. Min blogg. Här ska jag skriva om mina dagar, händelser och tankar. Förhoppningsvis en hel del bilder med.:)