Känner mig arg. Ja, kanske till och med bitter. 

Mitt CV är långt, mina utbildningar mer än en. Ändå kämpar jag med armbågar och naglar för allt jag ska klara.

Jag blir arg, vad de tror om mitt jobb; ja det är ju så lätt. Inget att sträva efter där inte. Det är så mycket som ni inte ser. Tror ni att ett helt företag går runt på att receptionisten endast säger; hej och välkommen, check in och ut!?

Är så trött på er statuskåthet. Den smittar av sig på mig. Om och om igen får jag ställa mig i bubblan, duscha av alla andras åsikter, statussträvanden för att återigen kunna se MIG. Enbart mig. Vad jag själv önskar och vill utan att snegla på någon annan.

Denna situation känns ohållbar varje dag. Varje dag känns det som att det kommer aldrig bli bättre än så här. Precis så här. Förbli nöjd. 

Inte ens där trivs jag längre. Uppnår inte tillräckligt, men inte enligt mig. Med en piska mot ryggen, viskar giftiga kommentarer i örat. Kräver mer kräver bättre du är inte där.

I mitt huvud kryper jag ned under täcket för en liten stund till. Drömmer om det jag menar att jag skulle uppnått nu.