Sömnlös. Vet att jag borde krypa ned i sängen så fort som bara möjligt men JAG vet också att jag inte kommer att somna där ännu. Jag drar täcket över mig där jag ligger i soffan. Den röda soffan. Så många gånger jag har sovit på den. Så många gånger när jag har tyckt att sängen känts för tom och stor, hur liten den än har varit eller ensamheten har gjort sig alltför stark. Så många nätter jag har spenderat på denna soffa sedan den inköptes det där året då alla valen var de felaktiga. Vissa minnen vill jag inte ens dra upp till ytan. Andra kan jag omfamna med värme. Men just denna natt vill jag bara kunna sova.

Stressen har tagit mig i ett grepp som jag inte kommer ur. Jag räknar timmarna tills jag återigen ska gå upp. Jag vill inte gå upp. Jag vill bara sova.  

Hunden som har krypit upp vid mina fötter ger mig en viss tröst. Knäna har jag dragit upp närmast till bröstkorgen för att ge honom plats, där jämte mig. Min fina vovve.

Men till slut ger jag upp. Jag kommer inte sova bättre här än i sängen. Till och med han ger upp och överger mig för kökets lugna vrå. Jag kryper ned, men natten fortsätter att väcka mig varannan timme till klockan skriker att jobbet kallar och jag istället räknar timmarna till det att jag får försöka igen.